Inlägg

Jag kom in på utbildningen men vägen fram var allt annat än rak!

Bild
När dagen var inne för att jag skulle få reda på hur jag hade klarat mig i antagningen så blev den dagen väldigt lång då beskedet lät vänta på sig och inte förens sent på em fick jag ett Mail där det står att jag står som reserv. Blev lite nervös då jag hade förberett mig på antagen eller inte antagen,,,reserv fanns liksom inte på kartan.  Loggar in på antagningssidan och ser att jag har 12:de reservplats.Mitt hopp sjönk rejält får jag lov att erkänna. Lite desperat skickade jag iväg ett Mail till skolan där jag frågar hur jag ska göra nu.Får faktiskt svar nästan omgående att jag ska ta det lungt då alla antagna har en vecka på sig att svara så det lär rassla till och jag kommer att komma ett steg längre fram ju längre veckan går.Jag bestämmer mig för att försöka  att ta det lungt och ha is i magen,vilket inte är min starka sida.Jag misslyckas hela tiden och jag märker hur låg min energi verkligen är.  Jag loggar in flera gånger om dagen den veckan och tredje dagen står jag som 9 reser

Nu har jag sökt en utbildning som jag tror kommer bana väg tillbaka till ett arbetsliv.

Bild
 Ansökan är gjord och jag har även utfört en psykologisk test så nu får jag snällt vänta till v 26 då antagningsbeskedet kommer. Jag hoppas verkligen att jag kommer in på denna utbildning då jag är så peppad och jag tror verkligen på att detta är min väg tillbaka till ett arbetsliv.En sysselsättning som jag hoppas att jag kommer att kunna ha mina sista år innan pension.En utbildning som kommer att ge mig förutsättningar att kunna arbeta specialpedagogiskt tillsammans med någon som betyder allt för mig. Denna någon kommer i så fall också att utbildas tillsammans med mig om allt går som det ska och någon klarar lämplighetstestet och det tror jag att någon kommer att göra då hen är klockren för detta uppdrag nämligen samt fungerar som ett stöd för mig. Om jag kommer in på denna utbildning så har jag ingen som helst aning om hur det kommer att fungera för mig i det tillståndet jag är i men jag är villig att testa och samtidigt som det är jätteläskigt så är detta min enda chans att komma ti

På veckans Qigongpass hände något häftigt och stort för mig.

Bild
Denna vecka hände något jättehäftigt och stort för mig.Jag var iväg på min vanliga rehab - Qigong i varm bassäng.Ganska tidigt in i Qigongpasset känner jag att min kropp känns ovanligt avslappnad och alla rörelser går som per automatik.Jag var verkligen helt inne i mig själv och kroppen svarade med ett stort lugn på varenda position. Efter själva sessionen får vi som vanligt ligga och flyta runt med hjälp av olika flytredskap till lugn musik och vet ni vad som hände?  Jag somnar och vaknar till av att alla andra har klivit ur bassängen och Anna,denna fantastiska kvinna som håller i Qigongen,säger att jag såg ut att sova rätt gott och hade nog gjort det de senaste 10 min!               På väg hem från rehaben känner jag ,på första gången på väldigt länge ,att jag minsann hade fått energi av dagens session.Det var länge sedan jag kände denna känsla och den är helt underbar!  För att inte ta ut mig valde jag att ta bussen hem istället för att gå och det var klokt då jag fortfarande en bit

Ett litet ljus i tunneln….

Bild
Jag har nu i dagarna fått besked att jag har gått vidare till steg 2 och är en av hundra sökande till en utbildning på 30 platser.Det kommer att göras ytterligare en gallring utifrån ett specialprov.Det är en utbildning på två år upplagt på halvfart och distans med några fysiska träffar och kommer ge mig behörighet till att jobba med det jag tror kan vara en möjlighet för mig att komma tillbaka till arbetslivet igen.Den kommer inte bara att involvera mig utan även en till som betyder allt för mig. Jag vill inte avslöja för mycket ännu då jag absolut inte är säker på att jag kommer att komma in men jag korsar alla mina tår och fingrar att jag ska göra det.Det skulle vara så fruktansvärt skönt om det kunde komma in positiva händelser i mitt liv efter alla tuffa,sorgliga,smärtsamma och obehagliga utmaningar som jag kämpar med just nu och har gjort sedan min arbetsskada i november 2019. Redan innan arbetsskadan hade jag gått igenom en tuff förlust då min mamma dog hastigt i april 2018 och

Att försöka ha balans när livet stormar.

Bild
Ett dödsfall kommer aldrig lägligt men man tvingas att förhålla sig till det och hantera sorg,saknad,smärta och försöka att leva med det och hantera det.Det dränerar en på energi och man går som på sparlåga hela tiden.Som ett töcken i en egen bubbla där allt verkar stanna upp medans allt utanför bubblan flyter på som vanligt.Den erfarenheten fick jag för fyra år sedan när min mamma hastigt dog i en hjärtinfarkt och jag fick uppleva det på nära håll och det var fruktansvärt. Nu för ca 2 1/2 vecka sedan dog min pappa och återigen måste jag göra samma resa men nu med min kropp som redan innan är låg på energi och detta gör mig nästan avdomnad och den känslan är jag inte bekväm med.Jag känner mig låg och tom och varje dag är en kamp att bemästra.Jag saknar min pappa och jag saknar min mamma men jag får trösta mig med att de är tillsammans igen och i min fantasi har mamma mött upp pappa och de är båda i Körsbärsdalen nu. Båda fria från sjukdomar och krämpor och lever ett lugnt och mysigt li

Min far är död och jag går sönder!

Bild
 I söndags fick jag ett fruktansvärt jobbigt  telefonsamtal från pappas boende. Han hade drabbats av hjärtsvikt på höger sida och allt gick fort och pappa hann aldrig lida.Han dog strax innan halv elva på förmiddagen efter återupplivningsförsök och tillkallad ambulans.Naturligtvis är jag helt förkrossad men jag tröstar mig med att han nu är fri från Alzheimer och andra krämpor samt att han och mamma,som dog 2018,  är tillsammans igen. Jag känner mig som avdomnade och jag tror att det är en slags försvarsmekanism som min kropp har hamnat i då jag egentligen inte har energi för detta sorgearbete.Det är en komplicerad situation att hamna i denna sorg med en kropp som är sjuk i UMS och hjärntrötthet.Jag känner inte igen mig själv men jag försöker bara vara i sorgen och låta den få vara så som den är.  En sak jag har gjort,även fast jag egentligen inte ville känslomässigt,är att jag har avbokat all min rehab denna vecka då kroppen visar tydligt att jag inte har energi för det. Det där med a

Att verkligen våga ta klivet och visa mig sårbar,,,

Bild
 är något jag måste göra nu.Mitt förhandlingsläge med arbetsgivaren visar sig vara det jag har misstänkt och vetat redan från början.De kör med riktigt ful strategi och denna vecka måste jag ta ett jättejobbigt beslut.Jag är nervös och känner mig stressad över detta men det måste göras. Ljusningen i detta är att jag känner att jag har stöd från min familj,vänner,rehab,facket och försäkringskassan. Så tacksam över detta då det är en väldigt obekväm situation för mig att vara så sårbar och i behov av stöd och hjälp. Jag vill verkligen inte vara samhället till last och vara sjuk i denna komplicerade och fruktansvärt jobbiga diagnos men just nu måste jag arbeta med den och inte emot den om någon form av förbättring skall ske.               Förutsättningen för att jag ska bli bra och kunna fungera i en kommande arbetssituation är att jag får chansen och möjligheten till en fungerande arbetsträning och -återgång, något som min arbetsgivare har brustit totalt i trots att det var arbetsskadan