Jag kom in på utbildningen men vägen fram var allt annat än rak!

När dagen var inne för att jag skulle få reda på hur jag hade klarat mig i antagningen så blev den dagen väldigt lång då beskedet lät vänta på sig och inte förens sent på em fick jag ett Mail där det står att jag står som reserv. Blev lite nervös då jag hade förberett mig på antagen eller inte antagen,,,reserv fanns liksom inte på kartan. 

Loggar in på antagningssidan och ser att jag har 12:de reservplats.Mitt hopp sjönk rejält får jag lov att erkänna. Lite desperat skickade jag iväg ett Mail till skolan där jag frågar hur jag ska göra nu.Får faktiskt svar nästan omgående att jag ska ta det lungt då alla antagna har en vecka på sig att svara så det lär rassla till och jag kommer att komma ett steg längre fram ju längre veckan går.Jag bestämmer mig för att försöka  att ta det lungt och ha is i magen,vilket inte är min starka sida.Jag misslyckas hela tiden och jag märker hur låg min energi verkligen är. 

Jag loggar in flera gånger om dagen den veckan och tredje dagen står jag som 9 reserv och dagen efter det står jag som 8 reserv.Mitt hopp om att komma med är inte så högt måste jag erkänna och när jag på fredagsmorgonen ser att jag helt plötsligt står som 1:a reserv blir jag jättenervös för om jag inte kommer in nu så faller jag ju verkligen på mållinjen liksom. Hela fredagen går och jag står fast som 1:a reserv.Det blir helg och under helgen sker det ju ingenting på antagningsenheten och jag står som 1:a.

Jag försöker att inte tänka på antagningen men misslyckas med det också.Ingen optimal situation för mig i min UMS och hjärntrötthet och det får konsekvenser.Allt triggar mig och jag känner av mitt tillstånd till 100 %.Tur jag har en förstående familj och speciellt min fina Calle som stöttar,punchar men också är suverän på att få mig att dra i handbromsen eller så gör han det åt mig.Det blev många handbromsningar den helgen.

Måndagen kommer och jag loggar in så fort jag vaknar och jag står fortfarande som 1:a reserv.Otålig och nervös som jag är så kollar jag antagningen titt som tätt under hela dagen men ingenting ändras.Känner att denna anspänning inte är bra för mig och beslutar mig för att inte gå in något mer på antagningssidan.Jag resonerar att jag kommer att få veta hur det går på ett eller annat sätt.På tisdagsmorgonen både vill jag och inte vill jag gå in och titta men jag hade ju bestämt mig så jag låter bli. Scrollar istället lite halvhjärtat i min mailbox och får då se att jag har ett Mail från antagningsenheten där jag kan läsa dem första raderna i mailet via inkorg inläggen och där står det : ”Hej Maria !Du är antagen till utbildningen Skolhundspedagog/Resurspedagog - hundunderstödd pedagogik.” 

Jag hade i min fantasi föreställt mig hur jag skulle hojta och skratta och dansa vilt av glädje om jag fick det beskedet,,,,men istället känner jag bara ett tacksamt lugn att beskedet kom och att det var det jag önskade. Nu kände jag hur otroligt slitsamt det hade varit att vänta på ett besked som jag så gärna skulle vara av bara en karaktär - antagen! 

Min fina Calle var ute med vår Ciara på morgonpromenad och när dem kommer in räcker jag över Ipaden så han själv får läsa mailet från antagningsenheten. Han blir naturligtvis glad men förstår också hur slitigt det har varit för mig.Min UMS/ hjärntrötthet påverkar min vardag mycket - mycket mer än vad omgivningen märker då diagnoserna inte syns.Men dem känns och nu så här i efterdyningarna av denna anspänning så känns det rejält i kroppen och knoppen så jag får vara extra noga med återhämtning,avspänning och att vara tolerant och snäll mot mig själv. 

Att skriva detta inlägg och alla innan dess tar alltid väldigt lång tid för mig och jag behöver många pauser.Energin tar slut,huvudet känns som gröt samt att jag hela tiden tappar ord för det jag vill beskriva och jag får ersätta dem med dem som kommer som reserver in i Hjärnkontoret. Inte optimalt då jag alltid har varit noga med hur jag skriver och formulerar mig i form av ordval,synonymer etc. Denna text har jag även kompletterat och skrivit om några gånger och den här gången tog den mig två dygn att få klar.

Det kommer att bli en utmaning för mig i mina kommande studier men jag är fast besluten att jag ska fixa detta om jag så måste vara ärlig och berätta för skolan hur jag har det och be om hjälp. Denna vecka har jag en inbokad studievägssamtal med skolans ägare och VD så då har jag chansen att bolla alla mina funderingar och frågor.

Detta är ju liksom min enda chans att komma tillbaka till ett yrkesliv inom specialpedagogiken och inom de områdena som jag faktiskt har kompetens kring och om. Känns spännande men samtidigt skrämmande då jag inte har en aning om hur min kropp kommer att fungera eller reagera på att sättas i skolbänken igen.

Tack för att du läser det jag skriver och ha en fortsatt fin dag,Maja.