Från Stress till Press

 I söndags fick jag ett fruktansvärt jobbigt  telefonsamtal från pappas boende. Han hade drabbats av hjärtsvikt på höger sida och allt gick fort och pappa hann aldrig lida.Han dog strax innan halv elva på förmiddagen efter återupplivningsförsök och tillkallad ambulans.Naturligtvis är jag helt förkrossad men jag tröstar mig med att han nu är fri från Alzheimer och andra krämpor samt att han och mamma,som dog 2018,  är tillsammans igen. Jag känner mig som avdomnade och jag tror att det är en slags försvarsmekanism som min kropp har hamnat i då jag egentligen inte har energi för detta sorgearbete.Det är en komplicerad situation att hamna i denna sorg med en kropp som är sjuk i UMS och hjärntrötthet.Jag känner inte igen mig själv men jag försöker bara vara i sorgen och låta den få vara så som den är.  En sak jag har gjort,även fast jag egentligen inte ville känslomässigt,är att jag har avbokat all min rehab denna vecka då kroppen visar tydligt att jag inte har energi för det. Det där med a

 är något jag måste göra nu.Mitt förhandlingsläge med arbetsgivaren visar sig vara det jag har misstänkt och vetat redan från början.De kör med riktigt ful strategi och denna vecka måste jag ta ett jättejobbigt beslut.Jag är nervös och känner mig stressad över detta men det måste göras. Ljusningen i detta är att jag känner att jag har stöd från min familj,vänner,rehab,facket och försäkringskassan. Så tacksam över detta då det är en väldigt obekväm situation för mig att vara så sårbar och i behov av stöd och hjälp. Jag vill verkligen inte vara samhället till last och vara sjuk i denna komplicerade och fruktansvärt jobbiga diagnos men just nu måste jag arbeta med den och inte emot den om någon form av förbättring skall ske.               Förutsättningen för att jag ska bli bra och kunna fungera i en kommande arbetssituation är att jag får chansen och möjligheten till en fungerande arbetsträning och -återgång, något som min arbetsgivare har brustit totalt i trots att det var arbetsskadan