Min far är död och jag går sönder!

 I söndags fick jag ett fruktansvärt jobbigt  telefonsamtal från pappas boende. Han hade drabbats av hjärtsvikt på höger sida och allt gick fort och pappa hann aldrig lida.Han dog strax innan halv elva på förmiddagen efter återupplivningsförsök och tillkallad ambulans.Naturligtvis är jag helt förkrossad men jag tröstar mig med att han nu är fri från Alzheimer och andra krämpor samt att han och mamma,som dog 2018,  är tillsammans igen.

Jag känner mig som avdomnade och jag tror att det är en slags försvarsmekanism som min kropp har hamnat i då jag egentligen inte har energi för detta sorgearbete.Det är en komplicerad situation att hamna i denna sorg med en kropp som är sjuk i UMS och hjärntrötthet.Jag känner inte igen mig själv men jag försöker bara vara i sorgen och låta den få vara så som den är. 

En sak jag har gjort,även fast jag egentligen inte ville känslomässigt,är att jag har avbokat all min rehab denna vecka då kroppen visar tydligt att jag inte har energi för det. Det där med att följa vad min kropp säger är något jag inte är bekväm med men något jag måste göra - för min egen skull och hälsa.

Det var tufft att ta hand om pappa i o m hans Alzheimer men han var ju min pappa även fast sjukdomen spelade grymma spratt och gjorde att han då och då sa och gjorde hemska och otrevliga saker - som han minuter senare inte mindes. Min pappa ,som aldrig använde svordomar, kunde vara oförskämd,svära och skrika åt både mig, mina kära samt personalen på boendet och hemtjänsten och hade ett beteende som var väldigt olik sig själv. Det var naturligtvis jättejobbigt men jag fick hålla fast vid att det var sjukdomen som ”spökade” för att inte tycka illa om min far.Han kunde ju inte rå för det även fast han aldrig hann bli så sjuk att han ”gick in i dimman” så hann Alzheimern ställa till det rejält för stackars pappa ändå.Min pappa som alltid visste hur man förde sig och var artig blev helt tvärtom,,,som en Dr Jekyll och Mr Hyde! 

Nu är han med mamma igen och han är fri från krämpor precis som hon blev när det var dags för henne.Min mamma dog i en hjärtattack i april för fyra år sedan efter att ha kämpat i flera år med krämpor efter en stroke och två hjärntumörer.Jag vill tro att de nu är återförenade och att de njuter av ”livet efter ” i en liten stuga i Körsbärsdalen.Jag är inte troende men min mor var det och min far ansåg sig nog vara kristen tror jag, och jag vill tro ,för deras skull att de är tillsammans igen och varför inte i en liten fin stuga.

Nu när min far dog river det upp en massa känslor och för första gången på snart fyra år känns det som om jag får tillfälle samt tillåtelse på nått sätt  att sörja -så jag sörjer inte bara min far utan även min mor.När mamma dog hade jag fullt upp med att se till så att pappa hade det bra så jag tror inte jag tillät mig att sörja mamma så som jag skulle ha behövt göra.Nu finns ingen av dem i livet längre och det gör ont men nu får jag tillåta mig att känna och sörja.Jag tror min utmattning har lärt mig en hel del saker ,bla att det går inte att trycka undan känslor hela tiden,eller köra på utan att känna efter eller tillåta sig att få återhämtning.

Tack för att du läser det jag skriver och ta hand om dig,Maja