Ett litet ljus i tunneln….

Jag har nu i dagarna fått besked att jag har gått vidare till steg 2 och är en av hundra sökande till en utbildning på 30 platser.Det kommer att göras ytterligare en gallring utifrån ett specialprov.Det är en utbildning på två år upplagt på halvfart och distans med några fysiska träffar och kommer ge mig behörighet till att jobba med det jag tror kan vara en möjlighet för mig att komma tillbaka till arbetslivet igen.Den kommer inte bara att involvera mig utan även en till som betyder allt för mig.

Jag vill inte avslöja för mycket ännu då jag absolut inte är säker på att jag kommer att komma in men jag korsar alla mina tår och fingrar att jag ska göra det.Det skulle vara så fruktansvärt skönt om det kunde komma in positiva händelser i mitt liv efter alla tuffa,sorgliga,smärtsamma och obehagliga utmaningar som jag kämpar med just nu och har gjort sedan min arbetsskada i november 2019.

Redan innan arbetsskadan hade jag gått igenom en tuff förlust då min mamma dog hastigt i april 2018 och jag fick ta över omsorgen av min far,som året innan blivit diagnostiserad med Alzheimer.Som tur är har jag haft min sambo ,min fina man, vid min sida samt även stöd av mina vuxna söner men det har varit en rejäl utmaning att hantera sorgen efter mamma samt att samtidigt hantera sorgen över att sakta men säkert förlora min pappa in i Alzheimerns klor.Som om inte det vore nog så tog min storebror det beslutet att kapa banden och helt strunta i pappa och mig.Jag är glad över att mamma slapp vara med om det då jag vet att det hade krossat hennes hjärta.

Jag skriver inte detta för att du ska tycka synd om mig utan om du också går igenom tuffa utmaningar så vill jag att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att bli bättre.Kanske inte på en gång men någon dag framöver så vänder det.Det betyder inte att det inte kommer att komma nya utmaningar,men de kommer också att vända på sig,,,så småningom.Det är detta som är en del av livet,,,har jag lärt mig på äldre dar.Livet består av både med- och motgångar,,,även fast det ibland kan kännas som att det bara är motgångar.Det är då viktigt att hålla utkik efter medgångarna hur små de än må vara.De finns där också men du måste ställa siktet på att fokusera på dem även fast motgångarna nästan skymmer sikten. 

Jag själv har haft väldigt svårt att fokusera på dem små medgångarna då de utmanande motgångarna har varit lite väl många och lite väl utmanande men jag försöker nu att skifta fokus för att jag behöver det om jag någonsin ska bli bättre i min UMS och hjärntrötthet.Jag skulle behöva släppa kontrollen helt och bara fokusera på att vara här och nu och lita på att allt ordnar sig och att andra i min omgivning gör det dem ska och det dem lovar att göra.Men jag kan liksom inte för det är skitläskigt att släppa på kontrollen för det är jag som blir lidande när saker och ting inte blir som de behöver vara för mig. 

Att vara i kontroll dränerar mig på energi och triggar mitt system att vara på min vakt. Jag är sjuk i UMS och hjärntrötthet och det utmanar mig från att vara mitt vanliga kloka,resonliga och smarta jag då mitt försvarsystem är triggat och min kropp hamnar i fly- och fäkta mode hela tiden. Jag vet att det inte finns någon ”fara” men min kropp signalerar motsatsen och den känslan är väldigt obehaglig och utmattande. 

Intellektuellt vet jag att det inte finns något att oroa mig för men min kropp skickar signaler som triggar igång känslor av att känna mig utsatt,jagad,i fara och att jag borde ta itu med biljoner olika saker istället för att vara utmattad och i behov av hjälp. Väldigt motsträvigt och om jag inte visste att jag har UMS så skulle jag tro att jag var i behov av att lägga in mig på en psykiatrisk avdelning. 

Men för att återkomma till det som trots allt är positivt så kan jag nu se ett litet ljus i tunneln och jag önskar och hoppas så att jag en dag kan få kliva ut i ljuset igen.

Tack för att du läser och jag önskar dig en fortsatt fin dag,Maja.